I produktions- och bearbetningsprocessen för silikonprodukter finns det en mängd olika problem. Utöver de negativa faktorerna är klibbiga mögelförhållandena i silikonprodukter den största inverkan på produktionseffektiviteten och kvaliteten. De viktigaste orsakerna till klibbiga mögelproblemen har förklarats tidigare och lösningarna finns. Vilka åtgärder bör vidtas för en djupare behandling?

På den tekniska nivån handlar det främst om att förbättra form- och silikontillverkares maskiner för att försöka förbättra frisättningseffekten. I teorin handlar det om råvaror. Olika kiselgeltyper kan producera olika frisättningseffekter eftersom olika silikonråvarutillverkare blandar olika sätt att göra dem, vilket gör att produktens prestandaparametrar skiljer sig åt. Genom att använda rätt kemisk sammansättning av frisättningsmedel kan man säkert få bättre resultat. Så hur använder man rätt frisättningsmedel?

Vanligt externt släppmedel
Detta sätt att anpassa silikonprodukter sker huvudsakligen efter att formen tagits ut ur formen med en vätska som sprutas in i formytan, vilket gör att formytan blir hal. Produktbearbetningen spelar naturligtvis en bra roll. Det är huvudsakligen ett slags gränssnittsskikt som används på ytan mellan två ömsesidigt svaga objekt, så att produkten och formen har ett visst isoleringslager, vilket gör det lätt att separera! Den huvudsakliga bearbetningsmetoden utförs på utsidan, produktionsprocessen påverkar inte produkten!

Intern formsläppning
Funktionen hos interna och externa släppmedel är densamma. Skillnaden ligger i att det tillsätts en sorts tillsatser i silikongummiprodukter, där silikonråvaran blandas med materialet, vilket minskar vidhäftningen i hålrummet genom att släppmedlet penetrerar produktens inre delar. Denna operation kan orsaka onödiga effekter på produkten i efterbehandlingen. På grund av interna släpp och högviskösa silikonoljor kan det uppstå vitare färgämnen i uppvärmda miljöer. Produkten tappar lätt olja och lukt. Men det beror främst på hur man kontrollerar det. Eftersom tillsatsen sker i enlighet med andelen fall får den i allmänhet inte överstiga 3 %. En rimlig tillsats ökar produktionseffektiviteten. En orimlig tillsats orsakar negativa effekter!